Utgångsläge

I målsättningarna för regeringsprogrammet 2019 fastställs att Finland ska vara kolneutral år 2035 och det första fossilfria välfärdssamhället. Detta kräver snabba minskningar av utsläppen i alla sektorer såväl som en ökning av kolsänkor för bindandet av växthusgaser.

Utvecklingen av växthusgasutsläppen på Kimitoön har varit positiv de senaste 15 åren, främst på grund av minskningen av den tunga industrin i början av 2010 talet (Figur 1). I dagens läge är vägtrafiken, lantbruket och arbetsmaskiner de största källorna till växthusgaser på Kimitoön tillsammans utgör de nästan 50 % av utsläppen (Figur 2).

Personbilarna utgör en stor del av vägtrafikens totala utsläpp på Kimitoön: 62 % av utsläppen kommer från personbilar och 38 % från tung trafik. På nationell nivå år Finlands mål att halvera utsläppen från vägtrafiken före 2030. Kommunerna kan bidra till detta genom att utveckla kollektivtrafikens och lätta trafikens attraktivitet samt genom att främja förnyandet av bilbeståndet. För att öka antalet fordon med låga utsläpp kan kommunen utveckla infrastrukturen, till exempel genom att öka antalet laddningsstationer för elbilar. För närvarande finns det offentliga laddningsstationer på fem olika ställen på Kimitoön, alla upprätthållna av privata aktörer.

Lantbrukets utsläpp orsakas främst av metan- och lustgas från djurens fodersmältning samt gödselhantering och kväveomvandling i mark. På nationell nivå utgör lantbrukets utsläpp cirka 10 % av Finlands totala växthusgasutsläpp; på Kimitoön är andelen betydligt större (18 %) på grund av den stora åkerarealen. En stor del av allt som odlas på Kimitoön används utanför ön men enligt nuvarande kalkylmodeller belastas utsläppen på den ort där de skapas, inte där slutprodukterna används. Lantbrukets växthusgasutsläpp har hållits på samma nivå i Finland de senaste 10 åren, även på Kimitoön. Lantbruket på Kimitoön består främst av åkerodling: 85 % av Kimitoöns växthusgasutsläpp från lantbruket kommer från odlingsmark och endast 15 % från djurens matsmältning och stallgödsel.

Jordbrukets miljöbelastning styrs redan av lagstiftning både på nationell nivå och på EU-nivå, bl.a. genom CAP-programmet. Lantbruket följer CAP-programmet, LFA-programmet och miljöprogrammet som är utarbetade av miljöministeriet och EU. Dessutom styr tvärvillkoren och nitratdirektivet jordbrukets verksamhet. Anslutningsprocenten till miljöministeriets miljöprogram är högre än 95 %. Lantbruket kan vara ett effektivt verktyg i arbetet mot klimatförändringen: genom att använda lantbruksmetoder som främjar lagring av organiskt material i jordmånen kan jordbruket bidra till att minska mängden koldioxid i atmosfären och bromsa förändringar i klimatet. Användningen av kvävefixerande grödor i stället för industrigödsel kan ytterligare bidra till att minska utsläppen från konstgödselindustrin.

Skogarna och ett hållbart skogsbruk fungerar som en effektiv kolsänka; enligt olika kalkyler binder skogarna 30–60 % av de årliga CO2e-utsläppen i Finland. I hållbart skötta skogar fungerar även själva jorden i skogen som en stor kolsänka, och genom att lämna kvar dött virke i skogarna binds det insamlade kolet för en lång tid i jordmånen.

Oljeuppvärmningens andel av växthusgasutsläppen kan förväntas minska raskt under de kommande åren tack vare olika direkta finansiella stöd som staten erbjuder. Kimitoön är med i den obundna tjänsten CO2-raportti.fi som sammanställer och publicerar statistik över växthusgasutsläppen på vecko- och årsnivå. CO2-statistiken är även tillgänglig för allmänheten på adressen www.co2-raportti.fi.

Enligt CO2-raportti är de totala växthusgasutsläppen per invånare på Kimitoön aningen under landets medeltal: utsläpp per invånare på Kimitoön var 5,7 ton CO2e 2020, medan landets medeltal var 5,8 ton CO2e. Utsläpp från elanvändningen på Kimitoön var 0,5 ton CO2e/invånare 2020, vilket är 50 % högre än landets medeltal. Det här beror på att kommunen har många fritidsbostäder och de räknas inte med i invånarantalet, men deras elförbrukningen räknas med i utsläppen.

Högsåra vindpark producerade 15GWh elektricitet år 2020, vilket motsvarar 17 % av hela Kimitoöns elkonsumtion. Kalkylmässigt minskade detta växthusutsläppen på Kimitoön med 1100 ton CO2e, vilket motsvarar 0,15 ton CO2e per invånare.

Både klimatförändringen och människans påverkan har lett till att naturens mångfald, det vill säga antalet olika arter i naturen, har sjunkit. Enligt en kartläggning som gjorts av miljöministeriet 2019 var 11,9 % av alla kartlagda arter utrotningshotade i Finland. Trenden är klart stigande: antalet utrotningshotade arter hade stigit med 13 % sedan den föregående kartläggningen 2010. Kartläggningen täcker såväl djur och insekter som växter och svampar.

De flesta utrotningshotade arterna lever i skogar (31,2 %) samt i kulturbiotoper och andra miljöer som har förändrats på grund av människans aktiviteter (24,4 %). De största orsakerna till minskningen av naturens mångfald är förändringar i skogar som beror på skogsvård, färre gamla urskogar, mindre dött virke, samt av att öppna miljöer växer igen. Minskningen av pollinerare och dess effekt på grödor är något som har uppmärksammat mycket under senaste tiden.

Skadliga invasiva arter; växter och djur, dvs arter som inte tillhör vår naturliga miljö men som spridits till nya omgivningar på grund av människans verksamhet, är också ett hot för naturens mångfald. Om en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av nationell betydelse förekommer på en fastighet, ska fastighetens ägare eller innehavare se till att skäliga åtgärder vidtas för att utrota eller innesluta arten, om förekomst av den invasiva främmande arten eller spridning av den kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller medföra fara för hälsa eller säkerhet.

Skogen på Kimitoön har aktivt använts som ekonomiskog, men det finns ännu områden med över 80 år gammal skog, speciellt i södra delarna av ön och i skärgården. Här finns även 9,8 km2 kartlagda kulturbiotyper; av dessa är 6,8 km2 under skötsel enligt kartläggningen. Havsområdena på Kimitoöns område har fyra områden som räknas till Finlands ekologiskt betydelsefulla marina undervattensmiljöer: Salpausselkä III sandåsen väster om Ölmos, Högsåra djupet, ytterskärgården och Halikko viken. Kimitoöns vatten har även många viktiga områden för förökningen av olika fiskarter såsom gös, abborre och gädda, bland dem Lappdalsfjärden, Norrlångviken, Västanfjärdsviken och Norrfjärden.

Totalt har 180km2 land- och vattenområden skyddats på Kimitoön, varav 32km2 på land, vilket motsvarar 4,6 % av hela kommunens landyta. Utöver detta finns det även 900 km2 olika Natura 2000-områden på Kimitoöns område, varav 33 km2 på land. En del av de privata och statliga skyddade områdena ingår även i Natura 2000-områdena (Figur 3). Skärgårdshavets nationalpark ingår i de statligt skyddade områdena.

Nuvarande lagstiftning är inte i sig tillräcklig för att bevara naturens mångfald, utan även frivilligt skyddande av områden krävs för att garantera tillräckliga levnadsområden för olika arter. Det ska reserveras finansiering för skyddande.

Det finns även andra åtgärder för att öka naturens mångfald än att skydda områden. Välskötta ekonomiskogar, betesmarker, våtmarker, ängar och planteringar mm. bidrar alla till naturens mångfald samtidigt som områdena fortfarande kan användas av människan. I vissa fall kan detta vara effektivare lösningar än ett direkt skydd. Statens miljöersättning används redan nu för att minska miljöbelastningen och öka den biologiska mångfalden inom jord- och skogsbruket.

Det enklaste och effektivaste sättet att motverka minskningen av naturens mångfald är att se till att det finns tillräckliga, naturliga livsmiljöer för arterna i vår natur.

Östersjön räknas till ett av de mest förorenade haven i världen. Övergödning orsakar de största problemen, vilket kan ses i ökade algblomningar samt syrefattiga och döda områden längs botten. HELCOM, konventionen för skyddandet av Östersjöns marina miljö, listade år 1992 162 så kallade ”hot spot”-områden, som är Östersjöns största belastningskällor. Den enda hot-spotten kvar på Finlands område är belastningen från jordbruket i Skärgårdshavets avrinningsområde som omfattas av vattenområden i Egentliga Finland (Auraån, Pemarån, Saloregionen och skärgårdshavet) och Satakunta (Euraån, Lappån, Karviaån Kumo älv och Bottenhavet). Beslut om en ny färdplan för att stryka belastningen från jordbruket i Skärgårdshavet från listan över Östersjöns värsta belastningskällor togs av regeringen 2021. Färdplanen innehåller tio åtgärder som syftar till att senast 2027 uppnå målet att strykas från hotspotlistan.

De största orsakerna till övergödning är fosfor och kväve som samlas i havet från olika källor. För skärgårdshavets del är åkerodling den största källan: under 2010–2020 var åkerodlingens andel 56 % (4020 ton/år) av Skärgårdshavets kvävebelastning och 68 % (328 ton/år) av fosforbelastningen (Figur 4). Avloppens andel av belastningen av hela skärgårdshavet har minskat i och med effektivare reningsverk och striktare krav på behandlingen av avloppsvatten i glesbygden.

Havens ekologiska tillstånd kring Kimitoön har klassificerats som måttligt, förutom Norrfjärden, Bergholmsfjärden och Norrlångviken samt havsområdena norr och nordöst om Kimitoön, vars tillstånd klassificeras som otillfredsställande.

Insjöarnas ekologiska tillstånd är bättre. Deras ekologiska tillstånd klassificeras som antingen högt eller gott (Figur 5). Bäckarna på Kimitoön har nyligen kartlagts av Valonia. I kartläggningen identifierades både restaureringsbehov och delar som var i bra, naturligt skick. I Sunnanån hittades vilda havsöringar.

God markstruktur och fungerande dränering tillsammans med hållbara jordbruksmetoder minskar belastningen på vattendragen. Jordbrukarna deltar aktivt i förbättringsåtgärder för vattendragen t.ex. genom frivilliga miljöstöd- och ersättningsprogram samt olika projekt. Till åtgärdslistan hör många åtgärder som minskar belastningsrisken för vattendragen, såsom precisering av gödslingsmängderna, strukturkalk-, fiber- och gipsbehandling av åkrar, växttäcke vintertid, fånggrödor, åtgärder för spridning av gödsel, täckdikning, skyddszoner och våtmarker.

Finlands andel av Östersjöns fosfor- och kvävebelastning 2018 var cirka 11 % respektive cirka 9 %. Fiskenäringarna, speciellt fångsten av vilda Östersjöfiskar, är ett av de effektivaste sätten för att minska befintliga näringsämnen i haven. År 2013 avlägsnade finska fiskenäringarna 570 ton fosfor och 3000 ton kväve från Östersjön. Majoriteten av denna fiskefångst bestod av strömming och vassbuk. Genom att öka fisket av Östersjöfiskar och speciellt mörtfiskar på Kimitoöns vattenområden skulle man kunna bidra till att minska övergödningen. Slåtter av vattenväxter är ett annat sätt att ta bort näringsämnen från havet om biomassan inte lämnas kvar på stranden eller i vattnet. I dessa områden kan det finnas utvecklingspotential för att skapa sysselsättning och nya lokala värdekedjor på Kimitoön samtidigt som man bidrar till att minska näringsämnen i havet.